Dalby kyrka eller Heligkorskyrkan är en kyrkobyggnad i Dalby sydöst om Lund som uppfördes omkring år 1060 och är Sveriges äldsta byggnad och Nordens äldsta bevarade stenkyrka. Kyrkan har byggts om ett flertal gånger, och var ursprungligen ungefär dubbelt så stor som i dag. Mittskeppet och sidoskeppet i dagens långhus är bevarade från ursprungsbyggnaden. Vid stiftsindelningen 1059/1060 var Skåne en del av Danmark och Dalby säte för biskop Egino från Hamburg-Bremen, vilket sannolikt var anledningen till uppförandet av Dalby kyrka, då det i Lund redan fanns en anglosaxisk missionsbiskop, Henrik. Kyrkan uppfördes i anslutning till en stor gård, som kan ha tillhört Danmarks kung Sven Estridsson. Ruinerna finns bevarade under gräsmattan väster om tornet. Kombinationen av befintligt källmaterial och arkeologiska rapporter pekar mot att kyrkans ursprungliga långhus uppfördes 1053 till 1066, och att koret och västpartiet färdigställdes ungefär 1075–1081. År 1060 brukar anges som tiden för kyrkans tillkomst baserat på kopplingen till den danska stiftsindelningen. Sannolikt byggdes kyrkan av tyska byggmästare som troligen även arbetat med byggnationen av Hildesheims domkyrka i Tyskland. Tidigare har man trott att kyrkan upphörde att vara biskopskyrka efter att Egino flyttat till Lund, när biskop Henrik avlidit. Det är numera troligt att biskopsämbetet stannade kvar i Dalby även under Eginos efterträdare Ricwalds tid fram tills dennes död 1089. Det är därmed sannolikt att kyrkan fungerade som domkyrka för Lunds stift innan ett nytt domkapitel kom till stånd i Lund. Funktionen som domkyrka varade således mellan ca 1060 till 1089. I samband med detta lär Dalby kyrka formellt ha förlorat sin funktion som biskopskyrka. Efter detta inleddes uppförandet av ett augustinskt kloster i Dalby och kyrkan fungerade därefter som klosterkyrka. Den ursprungliga byggnaden som uppfördes på 1000-talet bestod av ett långhus med trätak och sidoskepp, ett kvadratiskt kor och sannolikt inget torn. Taket var belagt med blyplåt. Mittskeppet separerades från sidoskeppen med arkader som bars upp av kvadratiska pelare. Det är oklart hur det ursprungliga västra gaveln var utformad. Omkring 1110 till 1160 byggdes en romansk förhall (krypta) med en brunn och två sidotorn. Det är tänkbart att brunnen uppförts redan innan förhallen, och då varit en del av ett doprum. Sidotornen blev eventuellt aldrig färdigställa. Den tidigare västra gaveln av långhuset revs för att bygga förhallen, troligen omkring 1120. Förhallen uppfördes sannolikt av samma byggherre som uppfört Lunds domkyrka, och arkitekturen är sannolikt inspirerad från Tyskland. Under mitten eller senare delen av 1100-talet uppfördes en lektoriemur med halvcirkelformad nisch mot väster mellan koret och övriga kyrkan. Ungefär samtidigt började klosteranläggningen norr om kyrkan byggas. Kyrkan började under 1100-talet kallas -Det heliga korsets kyrka-. En sannolik anledning till benämningen är att man hade nedlagt en relik av det heliga korset i huvudaltaret. Kyrkan består i dag av långhus, vapenhus och förhall (krypta). Huvudingången är genom det kvadratiska vapenhuset på sydfasaden. Kryptans golvnivå är belägen cirka 80 centimeter lägre än långhusets. I kryptan finns en knappt en meter djup brunn. Mer än hälften av södra mittskeppets murar och stora delar av södra sidoskeppet finns kvar från det ursprungliga uppförandet. Även portalen mellan södra sidoskeppet och det senare tillbyggda vapenhuset är från samma tid. Tillsammans med kryptan i Århus domkyrka är detta det enda murverk som finns bevarat i Norden från 1000-talet. På södra och norra arkadmuren är ursprungsmuren lämnad oputsad och synlig. I södra mittskeppet finns en kolonn i en nischkolonn vars enda kända motsvarighet finns i Hildesheims domkyrka från 1030-talet. Ursprungligen fanns även en motsvarande kolonn i norra mittskeppet. Portalen mot vapenhuset är sannolikt från ursprungsbyggnaden. Även förhallen från 1100-talet och sidoaltaret i södra sidoskeppet finns bevarade. Sidoaltaret är sannolikt från 1000-talet.