Rogslösa är en medeltida socken och omnämns 1208 som Roslöse. Socknen är belägen mellan Vättern och Tåkern och hör naturgeografiskt till det område som kallas Vadstenaslätten. Borghamn är belägen vid Vättern i socknens sydvästra del och är känt för sina stora kalkstensbrott. Här hämtades bla kalkstenen till byggnadsmaterial till Alvastra kloster 1143. Den första kända kyrkan på platsen var sannolikt en träkyrka, vilket den rika förekomsten av delar till tidigkristna gravmonument tyder på. Dessa tidiga kristna gravmonument består i sin mest utvecklade form av fem hällar – sidohällar, gavelhällar samt en lockhäll. De har framför allt förekommit i den västra delen av Östergötland, som faktiskt har den största koncentrationen i landet. Gravmonumenten med vikingatida ornamentik har satts i samband med kungs- och stormansgårdar. Sannolikt har de tidigmedeltida kungarna och deras närmaste män uppfört egna kyrkor och kyrkogårdar i anslutning till sina gods och gårdar. Rogslösa kyrka med omgivande kyrkogård, delvis medeltida kyrkogårdsmur och tiondebod utgör en kyrkomiljö av nationellt intresse. Kyrkogården har en ovanlig utsträckning med en mycket långsmal form i väst/östlig riktning. Kyrkan ligger ungefär mittpå den äldre kyrkogården, som eventuellt har haft i stort samma utsträckning sedan medeltiden. Muren i kalksten med bevarade medeltida delar utgör en väsentlig del av miljöns samlade ålderdomliga intryck. Tiondeboden är troligen medeltida och hör till ett fåtal bevarade i länet. Av de övriga kan bl a tiondebodarna i Örberga och Normlösa nämnas. Grindarna i järnsmide kan vara samtida med de västra grindstolparna, d v s från 1794 och har ett högt kulturhistoriskt värde. Detta gäller även den s k liktrappan och bindringarna för hästar utanför västra kyrkogårdsmuren. Både liktrappan och bindringarna är mycket ovanliga inslag på länets kyrkogårdar. Den nuvarande kyrkan är uppförd av kalksten i etapper med början under 1100-talets första hälft. Korpartiet och korsarmarna är uppförda i mitten av 1200-talet med influenser från cisterciensisk arkitektur. Kyrkans sadeltak liksom tornets pyramidformade huv är spåntäckta. Den så kallade Rogslösadörren är en av de förnämsta medeltida smidesdörrarna i landet. En ingång finns även på södra korsarmens östra sida. Fönsteröppningarna är spetsbågiga och försedda med kopplade bågar med blyspröjs. Interiören präglas av de medeltida byggnadsperioderna, valven och läktarbarriärernas 1700-talsmålningar. Rogslösa kyrka har en mycket komplicerad byggnadshistoria, som ännu inte är helt klarlagd. Enligt muntliga uppgifter av antikvarie Jan Eriksson i Linköping som sammanställt den dendrokronologiska analysen har den nuvarande kyrkan tillkommit under en lång byggnadsprocess under 1100- och 1200-talen. En stenkyrka uppfördes troligen i början av 1100-talet. Samtidigt eller senare under 1100-talet har ett torn byggts till i väster. Det har i början av 1200-talet påbyggts. I mitten på 1200-talet ersattes det sannolikt ursprungliga absidkoret av det nuvarande korpartiet med korsarmar. Under 1290-talet har det romanska långhuset helt eller delvis ombyggts med ny takutformning. I långhusets takkonstruktion ingår remstycken av ek, vilka genom dendrokronologisk analys, d v s årsringsdatering, daterats till dels 1050 + 5 år och dels till tiden runt 1135. Det skulle antyda att de äldsta remstyckena är återanvända från en äldre kyrka, eventuellt en stavkyrka. Virke i tornets övre del har dendrodaterats till 1213. Det korsformiga korpartiet har tydliga influenser av cisterciensisk arkitektur, som t ex den skråkantade sockeln, hörnkedjorna och korets ursprungliga fönstergrupp. Virket i takstolarna över korsarmarna och koret har dendrodaterats till tiden omkring 1250. Sydportalen i långhuset har en huggen kalkstensomfattning med ett dörrblad med ovanligt rikt järnsmidesdekor. Sydportalens utformning och några kalkstensdetaljer i långhusets valv, som stilistisk överensstämmer med samtida detaljer i Linköpings domkyrka har daterats till tidigast 1240. År 2003 dendrodaterades träet i den rikt järnbeslagna dörren i södra portalen till 1275. Takstolarna över långhuset har dendrodaterats till 1292-1293, vilket innebär att långhusets takkonstruktion förändrades eller först färdigställdes i slutet av 1200-talet. De dendrokronologiska dateringarna tillsammans med svårförstådda murrester, som t ex de dubbla stenmurarna i väster visar på att kyrkan har förändrats vid flera tillfällen och att den nuvarande kyrkans utformning har skett successivt under en lång byggnadsprocess. Under senare delen av medeltiden har sakristian och vapenhus tillbyggts. Det senare revs 1879. Kyrkan valvslogs i samband med om- och nybyggnadsskedet och försågs senare med kalkmåleri. Enligt kulturhistorikern och folklivsforskaren Nils Månsson Mandelgrens iakttagelser vid ett besök 1847 kunde kalkmålningarna vid detta tillfälle fortfarande skönjas under senare övermålningar. De skulle i karaktären överensstämma med Risingemästarens måleri. Vid restaureringsarbetet 1959 upptäcktes fragment av kalkmålningar i västra valvet, dessa var dock i väldigt fragmentariskt skick. Målningarna hade sannolikt förstörts vid en tidigare renovering på 1870-talet. Rogslösa kyrka tillhör de kyrkor i västra Östergötlands medeltida centralbygd, som troligen uppfördes på initiativ av stormannasläkterna i området. Dessa kyrkor utgör ett nationellt kulturarv. Rogslösa kyrka utgör ett mycket välbevarat byggnadsverk från medeltiden. Kyrkans samtliga kalkstensmurar, valv och takstolar tillhör den medeltida byggnadsepoken och utgör en viktig kunskapskälla om medeltida byggnadsteknik. Kyrkan har även ett flertal medeltida byggnadsdetaljer av mycket högt konstnärligt och kyrkohistoriskt värde, som bl a de dekorativt utformade konsolstenarna, piscinan, sakristiedörren och portalomfattning till den sydöstra ingången. Den s k Rogslösadörren i sydportalen är en av de bäst bevarade och rikast utformade smidesdörrarna i landet. Målningarna har liksom dopfunten av kalksten även ett regionalt intresse då de är utförda av länsanknutna hantverkare. .